Pedagogik

Pedagogik är dagens tema. Mariana och jag var ett i möte i La Paz om Pedagogik 3000. Ett latinamerikanskt initiativ kring utbildning, fred, medvetande och multikulturalitet skapat av fransyskan Noemi Paymal som bor i Bolivia. Hon var själv där och höll i mötet. P3000 är ett nätverk som finns i 53 länder, främst i Latinamerika. Det går ut på att samskapa ett nytt utbildningssystem som är fredligt, roligt, kooperativt, multikulturellt, ekologiskt, mänskligt och vårdande.  Vi fick se videos från hela världen med bra exempel på skolor som innehåller de ingredienserna. Jag kan rekommendera den indiska filmen “Like stars om Earth” av Taare Zameen Par, om en dyslektisk pojke och hans fantastiske lärare. Samt “Un crimen llamado educación” av Jurgen Klaric, Bolivia, ett kritsikt reportage om utbildning i olika länder.

Det är märkligt hur något finns i tidens atmosfär och hur man träffar på det var man än befinner sig.  P3000, som är ett initiativ från Bolivia, har stora likheter med en artikel som Iris Johansson skrev för elva år sedan och som jag hittade i min byrålåda.

Hon säger att den femte dimensionen av kommunikation som vi är på väg till handlar om synkronisering. Noemi Paymal talar om synergi. Att  genom digitala sociala medier (fjärde dimensionen, som vi lever i idag, enligt Iris) skapa en global plattform där allt material är gratis och alla kan lägga upp filmer och ladda ner material, utbilda sig och ta del av pilotprojekten av skolor som kallas 7 kronblad och som finns här och var i världen. Se www.pedagooogia3000.info

De flesta barn tänker globalt men är här lokalt. De behöver oss som yttre trygghet för att få den inre trygghet som gör att de kan koncentrera sig, prioritera och sortera.  Genom att lära sig de sköna konsterna får de bra självförtroende. Det är då de kan bli entreprenörer, autonoma och vara i gemenskap med alla åldrar och kulturer.  Att var och en får till sig på sitt eget sätt. Dagens unga vill vara i dialog, samtala och inte bli undervisade. Det är inte pedagogiken som är det verksamma, utan människan som lever denna pedagogik, som är inspirerande. Vi kan skräddarsy våra modeller om vi lever  helhjärtat i tillit och tillförsikt, nyfikenhet och glädje. Varje vuxen som möter en ung människa med aktning för dennes erfarenhet och tankar skapar förutsättningar för jämlikhet. Barn behöver ha många vuxna under samma tak som de alltid kan gå till. Just mötet, att få kontakt, att hitta sina egna mentorer är det som gör att en kultur överlever.

Mauricio och Rebecca Wild skapade Pesta-pedaogiken i Ecuador, ytterligare ett latinamerikanskt initiativ som vi besökte för ett antal år sedan. De menar att lärandet är en inre process som redan är grundlagd i människans syfte med att komma till världen. Den struktureras i mötet med det yttre. Därför bör man inte tala om utbildning utan istället om viljan att dela med sig. Lärandet är ett givande och tagande som sker naturligt om de naturliga förutsättningarna finns. Att göra en skola för att socialisera människan är ett feltänkande eftersom människan av naturen är en social varelse. Det är också fel att skapa program och kurser för utlärning eftersom människan behöver utgå från det egna intresset och den egna nyfikenheten för att lärandet ska fylla sin funktion. Ett sådant lärande gör att nya nervbanor ska skapas i hjärnan.

Lär man för att öka sin ödmjukhet eller för att öka sin självgodhet?

Ödmjukhet är en storhetskänsla kommen ur mänsklighetens litenhet och felbarhet i det stora hela. Motsatsen är självgodhet och den kommer ur rädslan att förlora, djupast sett livet. Lär man för att bli självgod och slå ut andra eller för att i ödmjukhet upptäcka att det roligt att lära och ständigt lära mera?

Att inte bli förstådd betyder att det fenomen man talar om inte motsvarar den konkreta situation vi befinner oss i.  

I Sorata har vi skapat Centro Cultural Jatha (frö på aymara) för att göra något för barnen. En plats för barn där de kan öva sig i att vara det som de är ämnade att vara. Här lever barnen i en tid där många straff, skamvrån, kvarsittning, aga, extra läxor mm hör till vardagen, som i 1920-talets Sverige. De skulle behöva en frihetszon. Blotta glädjen att gå dit skulle driva dem. Problemet är att vuxna inte vill betala för barns fritidsaktiviteter. De vill att deras barn ska ägna sig åt skolan, så att de kommer bort från landet och fattigdomen och att de ska hjälpa till hemma så att föräldrarna kan ägna sig åt att tjäna pengar. Men vi kan inte jobba gratis. Borde vi starta en kampanj för donationer, lägga ut i etern att detta vill ske?

Hur hänger allt detta ihop med mitt barnmorskeri? Det blir mer om det i nästa inlägg. Pedagogiken är bara att börja i en annan ände. Centro Wayra har tre grenar:  Utbildning, ekologi och hälsa. Vi jobbar med alla grenarna samtidigt och vi behöver bli flera. Det går långsamt, men:

Om man sätter datum för en dröm så blir den ett mål. Ett mål delat i steg blir en plan. Och en plan satt i handling blir verklighet.

Wayra har alltid varit i mitten, den som förenar, och det är hon som är navet i projektet. Nu är hon skolbarn. Promenaderna till och från skolan är bra för att bearbeta det som hänt under dagen. Hon får stöd i att vara kritisk till skolan och hon känner sig delaktig i att skapa något nytt. Hon får självförtroende genom karaten och ridningen och ansvaret för sina djur. Våra djur är alla ömsint vårdade, och tamare hönor eller gäss har man sällan sett. De är en del av gemenskapen på gården i en Pettson-liknande atmosfär. Och att umgås med dem och studera deras beteende ger förtrogenhetskunskap om livet.

Lyckliga gäss
Wayras födelsedagspresent