Somos Una

Just nu har jag rast från mina långa vandringar i världen. Tillbaka i Järna. Tid att skriva. Tid att reflektera. Behöver inte kasta mig in i något med tanke på framtiden. Framtiden ligger bakom mig, dold för min blick, som aymaras säger. Varför ska jag då försöka se den? Jag kan bara känna av att den finns där. Och vara i det som är nu. Här i Sverige. Här i Järna. Här i min familj som jag kom hem till.

Vad blev det av mitt Bolivia-projekt i Ett år i omställning? Projektet som är min livsresa. Vad hände i den långa paus, då jag inte skrev något? Vad kommer jag hem med? Vilka nya konturer tecknas?

Jag kommer med berättelser om läkning och hopp. Lägereldsberättelser. Denna dikt från en vägg i Guatemala vibrerar inom mig:

Ett knippe hopp

Om vi önskar skapa en värld utan våld

där respekt och ömhet

kan ersätta rädsla och hat,

då bör vi börja med den behandling vi får när vi kommer till livet.

Ty det är där våra djupaste mönster grundas.

Genom dessa rötter växer skräck och främlingsskap –

Eller kärlek och förtroende.

Berättelser om hur kvinnor och män läker sig och lär sig något om sig själva under en födelse. Om att ta hela ansvaret för sitt födande. Om drömmars budskap. Om att, som kvinna, känna att jag äger min förlossning. Om att, som man, upptäcka hur starka kvinnor är. Om att, som barnmorska, känna in läget och komma andligt och mentalt förberedd till förlossningen. Det skapas ett sorts fält runt den födande kvinnan och barnet av koncentration och information som det går att samspela med. Det är en konst som kan övas.

Om ”Somos Una”, (”Vi är en”). Ett världsomspännande nätverk för spansktalande hembarnmorskor. Somos una är ett uttryck för inre omställning och kraften i våra ställningstaganden: Att tillsammans vara den förändring en/vi vill se i världen.

Jag börjar bakifrån på ”Somos una” i Spanien oktober 2021. En av barnmorskorna delar att ett barn dog p.g.a skulderdystosi under en hemförlossning. Det är bland det värsta som kan hända en barnmorska. Hon delar det först sista dagen, när stämningen är så tät och förtrolig att vi kan ta upp det värsta. Det som mest berör är att mamman inte anklagade henne utan tänkte att det var menat att hända. Det hade redan visat sig innan i deras drömmar. Jag inledde den dagens samtal med att berätta det värsta som har hänt mig. Ett barn dog i en mina förlossningar på landet i Sorata. Hon hade ett odiagnostisterat rygggmärgsbråck. Familjen tänkte att det var bäst som skedde och ville inte kännas vid barnet. Hon fick i alla fall ett namn, Aurora och en begravning. Jag har inte velat dela det med någon annan än Justo men på Somos una kände jag att jag var skyldig Aurora att nämna hennes historia. Den ska inte tystas. Dagens tema var moderkakan. Moderkakan som är barnet beskyddare. Det var moderkakorna som drog ur oss de historier som sällan berättas.