Nyhetsbrev – Centro Wayra

Åter hemkommen från Spanien. Jag har mött Marisa. Barnmorskan som är ursprung till Somos Una, som jag skrev om i förra inlägget.
Mötet har fått mig tillbaka till min mitt.
Marisa har i 45 år jobbat som traditionell barnmorska på Teneriffa.
Hon har lärt sig av gamla traditionella barnmorskor som nu har dött ut.
För några år sedan blev hon dömd för att ha förlöst barn i 45 år ”i konkurrens med” utbildade barnmorskor och för att hon använde ”ej vetenskapliga” örter. Hon blev först dömd till 6 års fängelse, men domen mildrades till böter, på villkor att hon aldrig mer förlöser barn – gör hon det så blir det fängelse direkt. En grupp mammor hjälpte henne att betala böterna och den gruppen blev också arvtagare till hennes kunskap. De är de som nu är barnmorskor på Teneriffa och andra ställen i Spanien och som är initiativtagare till Somos una. Rörelsen samlar nu ca 300 spansktalande barnmorskor i många olika länder, främst Spanien, Latinamerika och Tjeckien.

I Spanien skiljer man på ”Matronas” och ”Parteras”. ”Matronas” är utbildade och jobbar på sjukhus, medan ”Parteras” är självlärda eller har gått i lära hos någon traditionell barnmorska. ”Parteras” använder örter istället för mediciner. De gör inte vaginalundersökning för att bedöma öppningsgrad, utan ser på sammandragningarna längd och kvinnans avledningsbarhet hur mycket öppen hon är. För att stoppa en stor blödning lägger de en lerkompress på buken. Istället för att sy bristningar i underlivet använder de en blanding av pulveriserade örter som de lägger i såret. Om barnet är medtaget ger de hjärtmassage och blåser kraftigt på det.

Marisa har aldrig tagit betalt. Hon har aldrig haft körkort. Hon har alltid bott på landet. Jag blir så glad att hitta en sådan svunnen tid och verklighet… i Spanien!
I Bolivia lever det också kvar, men det är så kulturellt betingat. Här är det kvinnor med vanliga yrken som journalister, lärare och konstnärer, som vid sidan av, eller istället för, sina yrken är barnmorskor.

Marisa tar emot i sitt hem och hennes pigga, skarpa bruna ögon ser mig och stöttar mig. Hon är vänligheten själv och en av de generösaste människor jag har mött. Samtidigt mycket bestämd i sina åsikter. Jag får med mig avokado och apelsiner, som räcker hela veckan, från hennes trädgård och på samma sätt bjuder hon på sin kunskap.

Det där att inte ta betalt… Jag märker hur det tilltalar mig. Att ha sitt leverne tryggat från annat håll. Själv var Marisa lärare jämte sitt barnmorskekall. Då handlar det mer om ett gemensamt ansvar, om att vara en vän i stunden, en medmänniska, en bundsförvant i att det är tryggt för en kvinna att föda barn om hon själv känner sig trygg. Det är så prestigelöst. Det blir en överenskommelse att vi kvinnor klarar det här med att föda barn. Att föda barnet är ju början på relationen med vårt barn och en del av den.

I gengäld har Marisa många vänner, för kontakten med familjerna fortsätter. ”Det är inte bara förlossningen”, säger hon, ”sedan kommer amningen, småbarnstiden, tonårstiden…” En barnmorska står vid barnets sida genom livet. Marisa säger att de barn som tagits emot av kärleksfulla händer har förmågan att känna medkänsla. Därför är det så viktigt att barn får födas i kärlek och utan rädsla.

Just nu har jag rast från mina långa vandringar i världen. Tillbaka i Järna. Tid att skriva. Tid att reflektera. Behöver inte kasta mig in i något med tanke på framtiden. Framtiden ligger bakom mig, dold för min blick, som aymaras säger. Varför ska jag då försöka se den? Jag kan bara känna av att den finns där. Och vara i det som är nu. Här i Sverige. Här i Järna. Här i min familj som jag kom hem till.

Vad blev det av mitt Bolivia-projekt i Ett år i omställning? Projektet som är min livsresa. Vad hände i den långa paus, då jag inte skrev något? Vad kommer jag hem med? Vilka nya konturer tecknas?

Jag kommer med berättelser om läkning och hopp. Lägereldsberättelser. Denna dikt från en vägg i Guatemala vibrerar inom mig:

Ett knippe hopp

Om vi önskar skapa en värld utan våld

där respekt och ömhet

kan ersätta rädsla och hat,

då bör vi börja med den behandling vi får när vi kommer till livet.

Ty det är där våra djupaste mönster grundas.

Genom dessa rötter växer skräck och främlingsskap –

Eller kärlek och förtroende.

Berättelser om hur kvinnor och män läker sig och lär sig något om sig själva under en födelse. Om att ta hela ansvaret för sitt födande. Om drömmars budskap. Om att, som kvinna, känna att jag äger min förlossning. Om att, som man, upptäcka hur starka kvinnor är. Om att, som barnmorska, känna in läget och komma andligt och mentalt förberedd till förlossningen. Det skapas ett sorts fält runt den födande kvinnan och barnet av koncentration och information som det går att samspela med. Det är en konst som kan övas.

Om ”Somos Una”, (”Vi är en”). Ett världsomspännande nätverk för spansktalande hembarnmorskor. Somos una är ett uttryck för inre omställning och kraften i våra ställningstaganden: Att tillsammans vara den förändring en/vi vill se i världen.

Jag börjar bakifrån på ”Somos una” i Spanien oktober 2021. En av barnmorskorna delar att ett barn dog p.g.a skulderdystosi under en hemförlossning. Det är bland det värsta som kan hända en barnmorska. Hon delar det först sista dagen, när stämningen är så tät och förtrolig att vi kan ta upp det värsta. Det som mest berör är att mamman inte anklagade henne utan tänkte att det var menat att hända. Det hade redan visat sig innan i deras drömmar. Jag inledde den dagens samtal med att berätta det värsta som har hänt mig. Ett barn dog i en mina förlossningar på landet i Sorata. Hon hade ett odiagnostisterat rygggmärgsbråck. Familjen tänkte att det var bäst som skedde och ville inte kännas vid barnet. Hon fick i alla fall ett namn, Aurora och en begravning. Jag har inte velat dela det med någon annan än Justo men på Somos una kände jag att jag var skyldig Aurora att nämna hennes historia. Den ska inte tystas. Dagens tema var moderkakan. Moderkakan som är barnet beskyddare. Det var moderkakorna som drog ur oss de historier som sällan berättas.